Vilken diet för viktminskning? Vad 48 randomiserade studier svarar

De stora dietfamiljerna, från de kolhydratfattigaste till de fetfattigaste, ger alla viktnedgång, och skillnaderna mellan dem förblir små. Det är slutsatsen av en nätverksmetaanalys av 48 randomiserade studier med 7 286 deltagare (Johnston et coll., JAMA, 2014). DIETFITS-studien gick sedan till direkt test, med 609 vuxna följda i tolv månader: 5,3 kg genomsnittlig viktnedgång med fetfattig kost, 6,0 kg med kolhydratfattig kost, en icke-signifikant skillnad som varken gener eller insulin förklarar (Gardner et coll., JAMA, 2018).

Vad metaanalysen av 48 studier jämförde

De 48 studier som Johnston et coll. samlade kommer från 59 publikationer, hämtade ur 6 databaser, och omfattar 7 286 vuxna med övervikt eller fetma, ett kroppsmasseindex på 25 och mer (Johnston et coll., JAMA, 2014).

Varje studie behöll sin eller sina populära dieter, utan specialiserad handledning, mot en annan kostmetod eller mot ingen diet alls; uppföljningen varade minst tre månader, och vikten mättes vid 6 och sedan vid 12 månader (samma källa).

Samma diet förekom sällan i flera studier, vilket försvårade varje direkt jämförelse. Nätverksmetaanalysen kringgår hindret: den kopplar ihop dieterna två och två, där varje länk vilar på de studier som ställt dem mot varandra (samma källa).

Mot ingen diet alls nådde viktnedgången 8,73 kg vid 6 månader med kolhydratfattig kost, mot 7,99 kg med fetfattig kost; vid 12 månader närmade sig de båda familjerna varandra kring 7,3 kg (samma källa).

Modellen kvantifierar också beteendestödets inverkan, 3,23 kg vid 6 månader mot 1,08 kg vid 12 månader, och motionens, 0,64 kg mot 2,13 kg (samma källa).

Små skillnader mellan namngivna dieter

Den största skillnaden mellan två namngivna dieter nådde 1,71 kg: vid 6 månader låg Atkins-dieten före Zone-dieten (Johnston et coll., 2014).

För författarna är viktnedgången med den ena eller andra kolhydrat- eller fetfattiga kosten betydande, och skillnaderna mellan namngivna dieter förblir små (samma källa).

DIETFITS-studien: två dieter, tolv månaders uppföljning

DIETFITS rekryterade 609 vuxna i åldern 18 till 50 år, utan diabetes, med ett kroppsmasseindex mellan 28 och 40. Randomiseringen fördelade dessa frivilliga mellan en hälsosam fetfattig kost och en hälsosam kolhydratfattig kost (Gardner et coll., JAMA, 2018). Studien genomfördes på en enda plats, och rekryteringen pågick från 2013 till 2015 (samma källa).

Stödet skilde sig inte mellan grupperna: 22 gruppmöten utspridda över tolv månader, ledda av utbildare, med samma mål: den mest hållbara versionen av dieten (samma källa).

Vid 12 månader uppgick den genomsnittliga viktnedgången till 5,3 kg i den fetfattiga gruppen och 6,0 kg i den kolhydratfattiga gruppen. Skillnaden på 0,7 kg mellan dem var inte statistiskt signifikant (95 % konfidensintervall: -0,2 till 1,6 kg). De faktiska intagen skilde sig desto mer: 48 % kolhydrater på ena sidan mot 30 %, och 29 % fett mot 45 % (samma källa).

481 av 609 deltagare, det vill säga 79 %, fullföljde uppföljningen, och de 18 registrerade biverkningarna fördelade sig jämnt mellan grupperna. Blodfetter och blodtryck förbättrades i båda grupperna; LDL-kolesterolet steg i den kolhydratfattiga gruppen (samma källa).

Den individuella spridningen översteg vida skillnaden mellan grupperna: från 30 kg förlorade till 10 kg uppgång i varje grupp, en spridning på nära 40 kg (samma källa).

Varken generna eller insulinet skilde dieterna åt

En tråd återstod från tidigare arbeten: beror den rätta dieten på var och ens profil? Studien testade två markörer, en genetisk profil byggd på tre polymorfismer, och insulinnivån mätt trettio minuter efter en glukosbelastning. Från början bar 40 % av deltagarna den profil som förknippades med fetfattig kost, och 30 % den som förknippades med kolhydratfattig kost (Gardner et coll., 2018).

Ingen interaktion hittades mellan dieten och den genetiska profilen (P = 0,20), inte heller mellan dieten och insulinsekretionen (P = 0,47) (samma källa).

Ett tidigare retrospektivt arbete hade observerat en skillnad på 6 kg mot 2 kg beroende på hur deltagarna matchades mot en genotyp. DIETFITS utformades för att pröva hypotesen prospektivt; den bekräftades inte (samma källa).

De två markörerna gjorde det inte möjligt att avgöra vilken diet som passade vem, noterar författarna (samma källa).

Följsamheten över tid

Metaanalysen från 2014 knyter sin rekommendation till ett enkelt kriterium: erbjud den diet som patienten klarar av att följa (Johnston et coll., 2014).

En andra metaanalys, över 27 studier, kvantifierar följsamheten i viktminskningsprogram. Den genomsnittliga andelen är 60,5 %, och den sjunker med varaktigheten: 69,9 % för program kortare än 12 månader, 53,0 % för dem på ett år eller mer (Lemstra et coll., Patient Preference and Adherence, 2016).

Två faktorer förbättrar dessa siffror, med en faktor 1,65 för ledning av sessionerna, 1,29 för socialt stöd (samma källa).

Varaktigheten är den känsliga punkten efter programmens slut: en översikt av Hall och Kahan rapporterar att i en metaanalys av 29 studier tas mer än hälften av den förlorade vikten tillbaka inom två år, och mer än 80 % inom fem år (Hall och Kahan, Medical Clinics of North America, 2018).

Fetma och ätstörningar: den professionella uppföljningen

Studierna som beskrivs här gällde vuxna utan diabetes (Gardner et coll., 2018). Andra situationer kräver medicinsk uppföljning som dessa protokoll inte behandlar.

Fetma klassas av Världshälsoorganisationen (WHO) som en kronisk och återkommande sjukdom; 2022 levde 890 miljoner vuxna med fetma (WHO, 2025).

För en person som lever med fetma minskar en viktnedgång på 5 % till 10 % risken för att utveckla typ 2-diabetes (HAS, 2011).

I Frankrike begär Haute Autorité de Santé (HAS) att övervikt och fetma hanteras av husläkaren, i en planerad uppföljning (HAS, 2011). Den varnar också för upprepade dieter, vars viktfluktuationer kan vara farliga för hälsan (samma källa).

Ätstörningar, anorexia nervosa eller bulimi, hör till vårdpersonal utbildad i dessa tillstånd (Assurance Maladie, 2026).

Inget i dessa resultat ersätter bedömningen av en individuell situation, som ankommer på en vårdpersonal (HAS, 2011 ; WHO, 2025).